Vävnadsdonation - Att donera vävnad i Region Stockholm

I Region Stockholm har RDc ett samordnande uppdrag för arbetet med vävnadsdonation i regionen. RDc har ett etablerat samarbete med hornhinnebanken vid S:t Eriks Ögonsjukhus, Hudbanken i Uppsala, Enheten för Patologi och cancerdiagnostik samt Rättsmedicinalverket. Vidare är samarbeten med nya partners under uppstart, så som vävnadsbanken i Lund och bårhusverksamheten (Unilabs) på S:t Görans sjukhus. 

Hud- och ögonvävnad tillvaratas i dagsläget på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och Huddinge, Danderyds Sjukhus och Södersjukhuset. 

RDc har sedan några år även ett mobilt tillvaratagandeteam, som åker till respektive sjukhus och tillvaratar vävnad. 

När man tar ställning till donation efter döden kan det vara svårt att förstå vad som är skillnaden mellan att donera organ och vävnader. I denna broschyr finner du en beskrivning av vad det innebär att donera just vävnader.

Hornhinnor
Hornhinnor är den vanligaste typen av vävnad som doneras i Sverige. Hornhinnan är den genomskinliga hinna som sitter framför pupillen och regnbågshinnan och den är avgörande för synförmågan.

Skador och sjukdomar i hornhinnan kan orsaka smärta och svåra synnedsättningar. Hornhinnetransplantation innebär att hela eller delar av hornhinnan byts ut mot en frisk, donerad hornhinna. En hornhinnetransplantation innebär förhöjd livskvalitet för mottagaren, genom att mottagaren t.ex. kan återgå till arbete eller få köra bil. 

Sklera
Vid en donation av ögonvävnad, tillvaratas ofta hela ögat. I dessa fall kan även sklera (ögats vita senhinna) tillvaratas. Sklera kan används vid skelningsoperationer eller tex ögonplastikingrepp.

År 2024 donerade 127 individer hornhinnor i Stockholm, vilket ledde till att 158 hornhinnetransplantationer kunde genomföras.

Före och efter transplanterad hornhinna | Bildkälla: ST Eriks Ögonsjukhus

Vid omfattande brännskador uppstår en allvarlig brist på hudtäckning och patienten måste erhålla temporära förband, gjorda av hud, under tiden som ny permanent hud återskapas av kroppen. Den primära behandlingen vid brännskador är att ta egen frisk och oskadad hud från patientens kropp och flytta till den skadade delen (detta kallas delhudstransplantat). Detta förutsätter dock att den brännskadade har områden på kroppen som är oskadda där hud kan tillvaratas. Som komplement till delhudstransplantat används också donerad hud från avlidna donatorer som biologiskt förband, både över sårytor men även på delhudstransplantat. Den donerade huden bidrar till att skapa en sårläkande miljö, är smärtlindrande, minskar infektionsrisken och minskar risk för hypertrof ärrbildning (stela ärr). För en patient med väldigt omfattande brännskador är donerad hud direkt livräddande och mottagaren kan behöva donerad hud från flertalet donatorer.

Det grundläggande behovet av antal huddonatorer beräknas vara ca 100 per år i Sverige. I händelse av krig eller kris kan dock behovet öka drastiskt på kort tid. Donerad hud kan lagerhållas i upp till fem år, vilket innebär att en nationell krisberedskap kan byggas upp förutsatt att fler regioner bidrar till att tillvarata hud. Detta har således identifierats som en viktig del som bör ingå i Sveriges nationella krisberedskap.

År 2024 donerade 50 individer hud efter sin död i Region Stockholm. Under samma år blev 20 svårt brännskadade patienter i Sverige behandlade med donerad hud, vid ett eller flera tillfällen.

Hjärtklaffar och delar av kärlen från hjärtat kan tillvaratas i samband med en organdonationsoperation, om inte hjärtat som helhet är lämpligt för transplantation. Denna vävnad kan även tillvaratas i samband med att en individ får ett nytt hjärta – det gamla hjärtat kan då tillvaratas för donation av klaffar. Hjärtklaffar kan även tillvaratas från avlidna som inte är organdonatorer.

För vuxna är indikationerna för att få nya hjärtklaffar medfödda hjärtfel, strukturella klaffel, endokardit eller aneurysm. När det gäller barn är indikationerna medfödda hjärtfel, korrigering av hjärtmissbildningar, medfödda kärlmissbildningar och endokardit.

För barn är en transplantation med donerade hjärtklaffar från andra barn, oftast den enda möjliga behandlingen, eftersom det inte rent tekniskt går att framställa klaffproteser i tillräckligt små storlekar. Mekaniska klaffar kräver dessutom behandling med blodförtunnande läkemedel, vilket inte är lämpligt för barn. Vidare behöver hjärtklafftransplanterade barn ofta transplanteras flera gånger under uppväxten, eftersom barnet och hjärtat växer. Detta innebär att de donerade klaffarna blir för små eftersom de inte växer med barnet och hjärtat. Detta medför att behovet av donerade hjärtklaffar i mindre storlekar är stort.